Motion till riksdagen 2000/01:Fi711 av Bengt-Ola Ryttar (s) Utredning om kronförsvaret -------------------------------------------------------------------------------- Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om ansvarsförhållanden i kronförsvaret 1992, dess förlopp och konsekvenser – statsfinansiellt och för näringslivet. Utredning om kronförsvaret Kronförsvaret hösten 1992 var ett misslyckande. Och ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande. Men det är inte acceptabelt att kostnader som beräknats till allt emellan 8 och 142,5 miljarder inte klarläggs så att erfarenheter kan vinnas och ansvar kan utkrävas. Kronförsvaret har kallats den största socialiseringen – av förluster – som någonsin ägt rum. Anders Isaksson skrev i DI 1997 under rubriken "Tystnadens sammansvärjning": "Det enda vi med säkerhet vet är att skattebetalarna fick ta större delen av kostnaderna för 1980- och 1990-talens valutaspekulationer. De stimulerades av regeringen Carlssons ekonomiska politik, fullföljdes in i det absurda av regeringen Bildt och slutade i en inkomstöverföring till banker, företag och privatpersoner på cirka 50 miljarder kronor. Det kan vara mer och det kan vara mindre beroende på riksbankens kursförluster på sin förmedling av utländska valutor till nödlidande spekulanter, men de som vet tiger." Vi vet nu att Riksbanken förbrukade hela sin valutareserv på stödköp och att man dessutom tog upp terminsskulder som i december 1994 uppgick till 145 miljarder kronor. Även om det är omtvistat hur stora kostnaderna för kronförsvaret var, är det uppenbart att de var mycket stora. Lägger man därtill de indirekta kostnaderna för ett mycket stort antal konkurser, varav många var onödiga, och dramatiskt ökad arbetslöshet får frågan hisnande proportioner. Det tycks finnas fog för misstanken att många företag och privatpersoner som inte varnades av bankerna eller skyddades av Riksbankens stödköp gjorde stora och onödiga förluster och att andra gynnades. Det finns två huvudskäl för att gå till botten med kronförsvar och bankkris. För det första, att väljarna och skattebetalarna måste få veta hur det gick till när så ofantligt mycket pengar slösades bort och att de har möjlihet att utkräva ansvar. För det andra, är det en omistlig del av demokratiutvecklingen att analyser av begångna misstag ger erfarenheter som kan ligga till grund för en bättre framtida politik. I betänkandet 1997/98 KU25 skriver utskottet med syftning på föregående års betänkande: Enligt utskottets mening fanns skäl för att händelseförloppet i samband med försvaret av den svenska kronan hösten 1992 blir föremål för undersökning. Från konstitutionella utgångspunkter kunde flera frågor vara av intresse. Det gällde bl.a. regeringens eller enskilda statsråds kontakter med oppositionen och Riksbanken. Regeringens beredskap för en krissituation som valutakrisen var också en sådan frågeställning. Utskottet framhöll att sådana frågor som rör Riksbanken och dess kontakter i princip ligger utanför utskottets granskningsområde, liksom de samhällsekonomiska bevekelsegrunderna för att värna om kronans kursvärde. Utskottet ansåg att en granskning av de omständigheter kring kronförsvaret som ligger inom ramen för utskottets granskningsuppgift krävde en bredare bakgrundsbild, som också innefattar andra omständigheter, bl.a. sådana som de exemplifierade. En sådan bild kunde bäst åstadkommas genom en kartläggning och undersökning av ett särskilt organ eller särskilt anlitad expertis. Utskottet var dock inte berett att ta ställning till i vilken form en undersökning borde ske och efter vilka riktlinjer den borde utföras. Utskottet avsåg att närmare överväga dessa frågor och senare återkomma i frågan efter kontakter med andra riksdagsorgan. Demokratiutredningens skrift nr. 31 "Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?" av Torsten Sverenius, Rolander – Hamiltons "Att leda Sverige in i krisen", Ekonomisk Debatt 1/1998, Lars Jonungs "Med backspegeln som kompass", Björn Wohlins artikel i Ekonomisk debatt och ett antal andra artiklar är nu tillgängliga. Det finns också en mer begränsad fråga som bör bli föremål för granskning. Det gäller regeringens, enskilda statsråds eller andra aktörers agerande under de sista veckorna före kronfallet. Det är angeläget att undersöka om det förekommit särskild information från regeringens eller statsråds sida till vissa utvalda aktörer för att ge just dem – före andra berörda företag eller personer – möjlighet att vidta åtgärder för att skydda sig från valutaförluster eller göra rena valutavinster. Därvid bör det beaktas om ett sådant syfte skulle kunna uppnås i tyst samförstånd. Var Riksbankens strategibyte från stödköp till ränteförsvar en sådan signal? En undersökning bör bl.a. innefatta utfrågningar med personer med central ställning under valutakrisen.